Dags för mitt första inlägg då alltså. Som sagt kommer denna bloggen handla om mycket olika saker, stora som små, personliga som allmäna ämnen och erfarenheter. Kommer tänka till om företags policys, folks beteende, media med mera. Men detta första inlägg kommer vara lite tankar kring vänner.

Man säger ju att "Relationships comes and goes, friendship is forever." men det stämmer ju inte. För vänskap är ju en form av ett förhållande, jag är 23 år gammal och jag umgås inte med någon jag gjorde för en sju år sedan, och folk jag lärde känna när jag var barn är bara en bild på facebook, om jag nu ens har dem på facebook. Visst, vännerna man skapar och träffar i vuxnare ålder kanske är en annan sak? Vad vet jag, jag är ju bara ett barn.

Jag har levt hela mitt liv som singel, inte för att jag inte velat ha ett förhållande eller inte har kunnat eller så, har haft några partners men det har inte varat längre än ett par månader. Detta har lett till att mina vänner har varit allt för mig, jag gör allt för mina vänner och ställer upp utan att tveka om dom behöver mig. Jag har som jag nämnt tidigare vart med om väldigt mycket emotionella "trauman" och varit väldigt öppen med det, vilket gör att mina vänner gärna kommer till mig om det är något dom vill snacka om eller så. Självklart finns jag där och ställer upp. Ofta om jag ser tecken så ställer jag även upp innan dom ber om det och gör vad jag kan för att dom ska må bra.

Men nu på senaste har jag bara känt mindre och mindre att mina vänner uppskattar mig, jag känner mig inte önskad, jag känner mig inte behövd eller ens omtyckt längre. Jag ställer upp och ställer upp, och är aldrig sen med att ge komplimanger och "boosta" mina vänner, men jag känner att jag inte får något tillbaka alls, vilket gör att jag offrat mig själv fullt ut utan att få något tillbaka. Så för exakt en vecka sen idag "försvann" jag, jag slutade uppdatera min facebook vilket jag gjorde ibland flera gånger om dagen förr, och jag har inte hört av mig till någon i mitt gamla gäng. Har jag hört något? Nope. Inte ett knyst.

Det får en att känna sig väldigt obehövd. Dom klarar sig utan mig, så varför ska jag lägga ner massa tid på folk som inte bryr sig? Hade jag haft en vän som helt plötsligt slutade uppdatera sin facebook så hade jag undrat vad som hänt, jag hade hört av mig till personen om allt var okej. Vilket jag gör till mina så kallade bästa vänner om jag ser att dom skriver något som kan tyda på att något är snett. Men istället så får jag noll. Är det bara jag som tänker såhär? Är det bara jag som verkligen värdesätter mina vänner så högt? Och är det i så fall fel att begära det jag gör i gengäld?

Jag kan inte säga att detta gör mig deppig, utan det har gett mig tid att ägna mig åt mig själv. Inse lite att jag kanske har lagt för mycket tid på helt fel folk. Jag har kunnat återgå till mina rötter och sitta hemma efter jobbet och bara spela och skita i alla andra. Det är ju trots allt inte de ända vännerna jag har, men det var det gänget jag umgåtts med i ett par års tid och önskat att dom kanske skulle bry sig. Men man lever och lär, folk kommer och går. Som dom säger, kan man inte vara glad i sin ensamhet, hur kan man då förvänta sig att kunna göra någon annan glad?

Så nu sitter jag här, funderar lite på vad som ska komma här näst. Om exakt en vecka idag så åker jag hem till staden där jag pluggar och lämnar detta gänget bakom mig åter en gång, nollningen är ett utmärkt tillfälle att träffa nya människor och knyta nya band.

Då kommer jag även in på en annan tankebana, bryr dom sig inte för att dom vet att jag sticker igen? Jag bor inte här längre och därför behöver dom inte riktigt lägga den energin på mig? Jag vet inte alls hur folk tänker, även att jag är en människokännare.

Tack vare lite drama som hände senaste terminen så har jag få vänner kvar i min pluggstad också tyvärr. Men som sagt så är nollningen utmärkt för att träffa nya människor och jag har väldigt lätt att prata med folk och de flesta tycker väldigt bra om mig. Får alltid höra hur awesome jag är, hur snäll och sjysst jag är. Alla vill ha en liten bit av mig brukar jag säga, men jag vill vara alla till lags, och jag gillar att vara omtyckt. Jag önskar bara att vissa kunde visa det lite bättre att dom faktiskt uppskattade mig, precis så som jag gör. Men det kanske är för mycket begärt? Men varför måste jag då lägga så mycket energi på det?

Men nu sitter jag här, jobbat klart för dagen, min "bästa vän" och två andra av mina "bros" har ihopslagen födelsedagsfest ikväll, jag är bjuden, men har tackat nej. Jag vill inte slösa energi på folk som inte tänker lägga någon på mig. Det kanske är lågt, men har man fått nog så har man. Får bli en lugn kväll hemma med ett glas rött och lite spel, ska trotts allt jobba imorgon också.

Så vad vill jag ha ut av detta inlägget? Tja, finns det verkligen så lite uppskattning i världen eller har jag bara lagt energi på fel folk? Är det ovanligt att lägga så stor vikt på sina vänner? Behandla andra som du vill bli behandlad, men ibland måste man behandla folk så som de behandlar en. It's a double edged sword.

"You get but one chance at this life. In this one life, you get opportunities, and if you deny one of them, it may be gone forever. So think through every decision, you make your own life and people can dissapear."

- J