Som jag skrivit tidigare så pluggar jag till lärare. Något jag däremot inte sagt är att jag har flertalet tatueringar, vissa texter, vissa logor, vissa "onda" motiv. Många hade aldrig accepterat mig som en lärare. Dvs föräldrar. Många ungdommar tycker det är coolt med en lärare som är mer "ungdomlig".

Jag tycker att folk lägger för stor vikt på folks yttre och första intryck. Jag menar, jag är en jättebra lärare. Ungarna älskar mig och de jag jobbat med har tyckt om mig, de ringde även från den skola jag hade min praktik på och ville att jag skulle vikariera, och sedan ringde dom igen och frågade om jag ville vikariera nästa termin också, ergo jag gör ett jävligt bra jobb och är omtyckt. Visst, jag har bock-skägg, mohawk frisyr och massa tatueringar och vill gärna ha en piercing i ögonbrynet, men har hejdat mig just pga skolan. Tatueringar är okej, men piercingen får jag isf ta ut när jag är där och jag vill inte sabba hålet, därför skjuter jag på det.

Men deras första intryck av mig var nog inte det dom senare fick. Utan jag sa att ja, jag ser ut som jag gör, och jag tycker om de saker jag tycker om. Tatueringar, fester, riktigt tung musik och våldsamma filmer. Jag har väldigt smaklös humor osv osv. Jag är sån som person, men jag skiljer på professionella livet och personliga livet. Som lärare är jag väldigt bra, framåt och hjälper alla, sån är jag personligen också, men jag forcerar inget på mina elever, t. ex. musik eller åsikter. Men om många visste allt om mig så tror jag inte att jag hade fått de chanser jag fått så att säga. Man måste ta personer som dom är och ge dom en chans.

Jag tycker folk är för känsliga med det här med tatueringar och body-modifications, dvs piercingar. Visst, när de äldre lärarna växte upp så var tatueringar osv hårt förknippat med brottslighet osv, men det har förändrats, många har tatueringar idag och det påverkar inte personen som har dem att bli kriminell eller liknande. Jag älskar tatueringar, det är mitt största intresse, det och musik. Men bara för det anser vissa att jag är olämplig som lärare, men saken är den att jag är perfekt som det, och jag älskar det!

Har tänkt mycket på detta och egentligen skulle inlägget bli lite längre men har lite hjärntorka just nu, men ni fattar principen. Det finns för mycket fördommar mot folk som har tatueringar och piercings att dom är olämpliga som lärare och liknande. Men folk måste ju fatta att en lärare måste ha ett eget liv utanför skolan också.

- J

Verkar ha stabilt typ 2 pers som läser/kollar bloggen dagligen, sen om det är samma eller inte vet jag ju inte. Men det vore trevligt om någon faktiskt är intresserad i vad jag tycker osv :D

Huuuur som helst, jag åker hem imorgon till min pluggstad och kommer vara rätt busy i helgen och idag, med att packa osv, fixa lite sista. Men ett ordentligt inlägg kommer på söndag kanske :) Så 'til then, auf wiedersehen, eller nått xD

Okej.

Jag är kille, men ibland sitter jag ner när jag pissar. Ibland för om jag kanske har något att läsa så är det gött att göra det då, men ibland bara för att fan ta en paus från allt och ha en liten stund för mig själv. Dasset är lite som en fristad liksom.

En annan sak jag gör det är om jag väntar på ett sms, om jag skickat ett eller bara väntar på att någon ska höra av sig, så kollar jag maniskt telefonen typ varannan minut bara för att göra mig säker på att jag inte missat det. Och är alltid noga med att svara så fort jag kan om jag fått något, för att göra mig säker att personen vet att jag fått det. HATAR när folk ser ens mess men antingen inte svarar direkt eller ger någon form av "Svarar senare, hinner inte atm." Eller nått. Hatar ovissheten liksom.

En annan sak jag gör extremt ofta är att skriva statusar/kommentarer på facebook som jag VEEEERKLIGEN vill skicka, bara för att sedan sudda ut dem igen. Antingen för att jag känner att det är onödigt, för provocerande eller bara elakt. Jag gillar att vara elak egentligen. Men bryr mig för mycket om vad folk tycker om mig för att våga vara det, höhö :p

Andra saker jag gör är att kolla väldigt mycket på andras bilder, särskillt då kanske lite söta tjejer, mmmhmm, och jag tänker ofta, och undrar om någon kollar på mina bilder och tänker "Fan va söt/snygg/fin/sexig han är" elr liknande, however det är väldigt otroligt, men hade ju vart kul att få höra att man såg bra ut nån gång innan man dör T_T Forever alooooone xD

Jag lipsyncar sjukt ofta, och jag sjunger i bilen och på andra ställen folk inte hör mig, och även på vissa ställen folk hör mig, i olika volymer och trummar även ofta, om inte på ett "helt luft trumkit" så gör jag bara handrörelserna/vriströrelserna där jag rågar ha händerna. Lyssnar ofta och mycket på musik så det händer ju jävligt ofta xD

Jag vågar säga att jag inte tycker om öl, det är något av det äckligaste jag vet, och tror inte på någon som säger att öl är gott, tror alla tycker det är äckligt bara att det är "manligt" att tycka om det, så då säger killar att dom gillar det. och att man måste "lära sig tycka om det", VEM fan är så korkad att man trycker i sig något man tycker är äckligt för att vänja sig vid smaken? Det är ju så korkat så jag vet inte vad. Sen visst, alla tycker olika och vissa tycker säkert om det från början, men vafan, njae, cider och alkey för mig blir det :P

Jag älskar även att vara mystisk, t.ex denna bloggen är helt anonym, för jag gillar faktumet att alla kan läsa men ingen vet vem jag är, exciting, isn't it? ;)

Njae, nu pallar jag inte skriva mer, kommer en rant snart om något, inte valt vad min första riktiga rant ska vara på, men förmodligen på förutfattade meningar, stereotyper och fördommar.

XoXo

Goss.. Juste, sowwiii ^^

Liten update:

Kom på en annan grej jag gör för mig själv, när ingen annan hör så pratar jag ofta med mig själv, typ bara vad jag själv gör just då eller sjunger en liten sång om vad jag gör, oftast med fula röster/dialekter. Fan va normal jag känner mig xD hahaha.

Kom på en sak till, men glömde bort det igen... Hmm, oh well :p

Ja herre gud.

Fortsättning från mitt inlägg om vänner. Idag var min "bästa väns" födelsedag, och idag är det också 9 dagar sedan jag senast skrev något på facebook, något som är otroligt ovanligt för mig. Men idag, dagen då alla ska skriva "grattis" till en viss person, DÅ reagerar personen på att något saknas. Ett "grattis" från mig. Nu passar det alltså?

Inte ens hon tog kontakt med mig. En gemensam vän till oss skickade ett sms till mig: "Hallå har inte du glömt nått?"... Nej, jag har inte glömt nått, jag har bara inte gjort det. Men hon ska inte vara något jävla sändebud. Varpå jag fick "Vad har jag gjort?" från denna "Bästa vän" från vännens mobil.

För det första tänker jag inte skriva det till någon annans telefon, det är emellan oss. För det andra så är det inte något du gjort. Det är allt du INTE gjort.

Vet inte ens vart jag ska börja. Jag känner mig tagen för givet, jag bjuder på allt och det tas för givet att jag ska göra det. Jag kör, jag ställer upp, jag offrar mig och alltid är allt på DINA termer. Till och med sist jag ballade ur och sa att jag pallar inte göra allt på alla andras termer hela tiden, det FÖRSTA som händer är att vi ska träffas och du ändrar planen så jag får foga mig efter dig och dina termer. Det gör mig så fruktansvärt arg så jag finner inte ord. Du är skyldig mig en väldigt stor summa pengar som du bara inte ens bryr dig speciellt mycket om, du har varit skyldig mig detta i över ett år, men du har inte ens börjat planera att betala tillbaka det. Det är pengar som jag behöver, det är inte billigt att leva som student. Men du visar inte ens lite tacksamhet. Trotts att jag inte tjatar och säger att du ska betala tillbaka det när du kan och så, men jag vill ha dom pengarna, jag vill ha dom nu egentligen.

Som om det inte var nog, så när A var skyldig dig ynka jävla 1.5 så var det ett oändligt tjat på att hon skulle betala tillbaka. Men mina pengar då? Du skiter blankt i det, du bara går och shoppar och annat skit för pengarna. MINA pengar. En annan sak som gör mig förbannad är när du sa att om inte M ber om sina pengar tänker du inte säga något heller. Så jääävla dålig stil rent ut sagt, så jävla oärligt. Du är som en parasit som bara suger ut tjänster och pengar. Och som om inte det vore nog så har jag utöver det du är skyldig mig bjudit dig på så sjukt jävla mycket, så rent så sett så är du säkert skyldig mig 2-3 tusen UTÖVER den officiella skulden du har till mig.

Jag tänker inte bli tagen för givet. Jag har ställt upp och gjort allt för dig, men allt du gör är att snacka om hur mycket närmre du kommit gänget och hur mycket du trivs med dom nu osv osv. Men tack för att du får mig att känna mig speciell... Not.

Bilden du gett mig denna sommaren är att du inte behöver mig längre. Jag har tagit upp denna konversationen med dig, att jag känner mig obehövt, ouppskattad och bara onödig, men du har bara avfärdat det. Det har inte fått mig att må bättre direkt, och det har bara gjort det svårare att ta upp det.

En annan sak som irriterar mig är ditt jävla hoppande från kille till kille. Du faller ju för första jävla dude som kollar intresserat på dig, ha lite jävla självkontroll för fan. Tro fan att du aldrig kan hitta något stabilt, det är ju inte äkta om du inte låter det växa fram, bara en sån där första spänning är inte kärlek, det är "the thrill of the hunt", inget mer. Get your emotions straight.

Du har säkert inte ens märkt att jag lämnat vår grupp på Facebook? Det är inte bara du, det är vartända jävel här nere i denna skithålan. Jag är så trött på er. INGEN har hört av sig, INGEN har brytt sig. Skrev för ett tag sen om någon var sugen på att käka middag så skulle jag laga något som var ÄNNU godare än det vi gjorde sist, fick inget jävla intresse alls, men såfort M skrev att han skulle göra Tacos samma helg, då jävlar fanns det intresse. Hur jävla kul är det då? Det är jävligt elakt rent ut sagt.

Så bottom line är, jag tänker inte bli tagen för givet. Jag tänker inte låtas hunsas med. Jag tänker inte vara "en i gänget" jag vill bli omtyckt för den jag är, jag vill kunna känna mig behövd, önskad och omtyckt. Det gör jag inte i detta gänget, därför tar jag nu mig ifrån er. Jag har gett er flera år men ni kan inte ge mig vad jag behöver och vill ha. Jag har förändrats, ni sitter kvar i samma gamla vanor.

Har säkert glömt saker men skit samma, kan skriva hur jävla mycket som helst. Men det finns bara en mening som bär någon tyngd. I'm done, ha ett bra liv.

- J

Jag jobbar nu över sommaren på ett gatukök, vi har rätt mycket omsättning och alla gör allt, dvs alla tar ordrar, lagar mat och serverar. Men en sak jag märkte idag är hur vissa står och kollar lite på menyn, sen bara kollar dom på en och säger vad dom ska ha och tror man ska kunna läsa deras tankar. För det första väntar jag mig en hälsning, jag hälsar på alla kunder och hälsar alltid innan jag beställer på något annat ställe. Men alla gör inte det, hur tänker dom egentligen? Hälsar man inte på alla ställen?

Anledningen varför detta irriterar mig är för att det hände idag, det var en äldre herre som kollade på menyn, när han sedan kollade på mig så hälsade jag, samtidigt som han sa vad han ville ha bara sådär, jag fick naturligtvis fråga vad han sa eftersom jag inte hörde, och då kollade han på mig som om jag vore en idiot. Vafan?! När jag beställer något så hälsar jag alltid först, sen säger jag "Jag skulle vilja ha xxxxxx.", sen väntar man in dom vanliga frågorna, äta här/ta med/sås/allt på osv osv. Men inte vissa människor. Dom kan säga "Hamburgare" utan att hälsa eller annat. Vi har 4 olika storlekar på våra hamburgare och säkert 20 tillbehör att välja på och det är rätt många kombinationer man kan göra med det. Så det är rätt vagt med information.

Vissa säger inte ett skit verkligen. Det finns en äldre man som är inne nästan varje dag i spelbutiken och tippar lite, han hälsar ALDRIG, han lämnar fram sina lappar, ger pengar, tar växel och går ut. Vafan?! Hur jävla svårt är det att säga "Hej, ja, tack, hejdå" och le lite grann. Det är irriterande, för det ingår liksom i jobbet att vara trevlig och mottaglig mot alla, då kan man väl få lite grann tillbaka. Jag trivs jättebra med jobbet, det är inte det. Men vissa människor är bara otrevliga när dom är sånna. Det hade gjort det mycket trevligare för alla inblandade om dom bara tog 20 sekunder av sin dag och log och sa fyra fem ord, vilket underlättar mitt jobb också. Mot främlingar är man väl om något lite extra trevlig bara just för att? Det är ja iallafall, som min syster sa en gång, jag pratar med alla som om de vore min bästa vän. Men varför inte? Ett leende och lite trevlighet kan göra någons dag någon gång. Tänk om personen bakom kassan har en riktig pissdag och kanske mår dåligt, då kan ett leende och lite uppskattning gå en lång väg.

Njae, dagens ris till folk som är bitterfittor, dagens ros till folk som mig som ger kanske lite extra för att vara trevlig och ge andra en trevlig upplevelse i vårt lilla encounter!

- J

Dags för mitt första inlägg då alltså. Som sagt kommer denna bloggen handla om mycket olika saker, stora som små, personliga som allmäna ämnen och erfarenheter. Kommer tänka till om företags policys, folks beteende, media med mera. Men detta första inlägg kommer vara lite tankar kring vänner.

Man säger ju att "Relationships comes and goes, friendship is forever." men det stämmer ju inte. För vänskap är ju en form av ett förhållande, jag är 23 år gammal och jag umgås inte med någon jag gjorde för en sju år sedan, och folk jag lärde känna när jag var barn är bara en bild på facebook, om jag nu ens har dem på facebook. Visst, vännerna man skapar och träffar i vuxnare ålder kanske är en annan sak? Vad vet jag, jag är ju bara ett barn.

Jag har levt hela mitt liv som singel, inte för att jag inte velat ha ett förhållande eller inte har kunnat eller så, har haft några partners men det har inte varat längre än ett par månader. Detta har lett till att mina vänner har varit allt för mig, jag gör allt för mina vänner och ställer upp utan att tveka om dom behöver mig. Jag har som jag nämnt tidigare vart med om väldigt mycket emotionella "trauman" och varit väldigt öppen med det, vilket gör att mina vänner gärna kommer till mig om det är något dom vill snacka om eller så. Självklart finns jag där och ställer upp. Ofta om jag ser tecken så ställer jag även upp innan dom ber om det och gör vad jag kan för att dom ska må bra.

Men nu på senaste har jag bara känt mindre och mindre att mina vänner uppskattar mig, jag känner mig inte önskad, jag känner mig inte behövd eller ens omtyckt längre. Jag ställer upp och ställer upp, och är aldrig sen med att ge komplimanger och "boosta" mina vänner, men jag känner att jag inte får något tillbaka alls, vilket gör att jag offrat mig själv fullt ut utan att få något tillbaka. Så för exakt en vecka sen idag "försvann" jag, jag slutade uppdatera min facebook vilket jag gjorde ibland flera gånger om dagen förr, och jag har inte hört av mig till någon i mitt gamla gäng. Har jag hört något? Nope. Inte ett knyst.

Det får en att känna sig väldigt obehövd. Dom klarar sig utan mig, så varför ska jag lägga ner massa tid på folk som inte bryr sig? Hade jag haft en vän som helt plötsligt slutade uppdatera sin facebook så hade jag undrat vad som hänt, jag hade hört av mig till personen om allt var okej. Vilket jag gör till mina så kallade bästa vänner om jag ser att dom skriver något som kan tyda på att något är snett. Men istället så får jag noll. Är det bara jag som tänker såhär? Är det bara jag som verkligen värdesätter mina vänner så högt? Och är det i så fall fel att begära det jag gör i gengäld?

Jag kan inte säga att detta gör mig deppig, utan det har gett mig tid att ägna mig åt mig själv. Inse lite att jag kanske har lagt för mycket tid på helt fel folk. Jag har kunnat återgå till mina rötter och sitta hemma efter jobbet och bara spela och skita i alla andra. Det är ju trots allt inte de ända vännerna jag har, men det var det gänget jag umgåtts med i ett par års tid och önskat att dom kanske skulle bry sig. Men man lever och lär, folk kommer och går. Som dom säger, kan man inte vara glad i sin ensamhet, hur kan man då förvänta sig att kunna göra någon annan glad?

Så nu sitter jag här, funderar lite på vad som ska komma här näst. Om exakt en vecka idag så åker jag hem till staden där jag pluggar och lämnar detta gänget bakom mig åter en gång, nollningen är ett utmärkt tillfälle att träffa nya människor och knyta nya band.

Då kommer jag även in på en annan tankebana, bryr dom sig inte för att dom vet att jag sticker igen? Jag bor inte här längre och därför behöver dom inte riktigt lägga den energin på mig? Jag vet inte alls hur folk tänker, även att jag är en människokännare.

Tack vare lite drama som hände senaste terminen så har jag få vänner kvar i min pluggstad också tyvärr. Men som sagt så är nollningen utmärkt för att träffa nya människor och jag har väldigt lätt att prata med folk och de flesta tycker väldigt bra om mig. Får alltid höra hur awesome jag är, hur snäll och sjysst jag är. Alla vill ha en liten bit av mig brukar jag säga, men jag vill vara alla till lags, och jag gillar att vara omtyckt. Jag önskar bara att vissa kunde visa det lite bättre att dom faktiskt uppskattade mig, precis så som jag gör. Men det kanske är för mycket begärt? Men varför måste jag då lägga så mycket energi på det?

Men nu sitter jag här, jobbat klart för dagen, min "bästa vän" och två andra av mina "bros" har ihopslagen födelsedagsfest ikväll, jag är bjuden, men har tackat nej. Jag vill inte slösa energi på folk som inte tänker lägga någon på mig. Det kanske är lågt, men har man fått nog så har man. Får bli en lugn kväll hemma med ett glas rött och lite spel, ska trotts allt jobba imorgon också.

Så vad vill jag ha ut av detta inlägget? Tja, finns det verkligen så lite uppskattning i världen eller har jag bara lagt energi på fel folk? Är det ovanligt att lägga så stor vikt på sina vänner? Behandla andra som du vill bli behandlad, men ibland måste man behandla folk så som de behandlar en. It's a double edged sword.

"You get but one chance at this life. In this one life, you get opportunities, and if you deny one of them, it may be gone forever. So think through every decision, you make your own life and people can dissapear."

- J

Hej!

Denna blogg är till för mig att på något sätt sprida mina tankar om saker och ting, vissa saker som handlar om mitt liv och andra saker jag bara har en åsikt om. Jag kan inte skryta om några speciella kunskaper inom massa områden och kommer inte vara någon expert kommentator på saker jag snackar om, jag är bara en kille med åsikter, vissa som kanske är värda att tänka på?

Om mig, såhär eftersom det är bloggstart, jag är en kille på 23 år, pluggar till engelsklärare och har vart med om mycket mer än en normal 23åring borde ha varit med om. Eller ja, kanske inte, men jag är en stor tänkare och en stor "kännare". Jag tänker för mycket och placerar ofta känslor på fel ställen. Likadant med tillit.

Ja, nu ska jag inte dra ut på detta mycket mer utan jag tänker låta detta vara som en startpunkt för denna bloggen som jag förhoppningsvis kommer hålla igång och förhoppningsvis posta relativt frekvent :)

XoXo
Goss.. Juste, det var inte TV detta ;p